Ja-a.. Vad ska jag skriva..? Jag är full utav känslor (det är nog inget som är nytt på denna jord...), och har mycket att sätta ord på. Samtidigt som jag har hjärnan full utav snor... Alltså oförändrat läge sen jag åkte för lite mer än en vecka sen. Jag skulle inte ge tummen upp för den kombinationen precis. Jag riktigt känner hur hjärncellerna desperat försöker ta sig fram i havet av snor. Men det är inte mycket som händer i den verksamheten vill jag lova. Det tar liksom lång tid för mig att tänka...
Hur som helst, jag gör nu ett enkelt försök att summera vad som hänt de senaste dagarna. Kanske får ni en lite mer detaljerad version längre fram. Jag skulle byta flygplan i Etiopien, men missade flygplanet (flygbolagets fel) och på grund av det blev jag fast i Addis Abeba i 24 h. Ensam, blond och rädd? Nej. Jag kände mig helt okej och till och med glad över att få se "Addis" lite grann. Jag var helt lugn, men kanske var det förkylningen som gjorde mig lite apatisk. Varför stressa upp sig?
Andra gången gick det bättre, då hann jag med mitt flyg och ännu gladare blev jag av att äntligen landa i Malawi. Efter att jag bott på fina Betel ett dygn så åkte jag bil några timmar, med ett par lokala vänner som skulle till Mzuzu. Väl framme väntade min välkomstkommité! Linda, Annelie och kretsparet Uriel & April.
Morgonen efter satte vi oss snabbt i kretsparets fullpackade bil och började vår resa till Chintetche-området. Dit skulle vi för att kolla in en eventuellt blivande grupp i teckenspråk. Och det är nu som vi kommer till "experience in a lifetime"...
Följ med:
Vi började med att köra in på en väg mitt ute i ingenstans. Sen så körde vi och körde....
Tills vi plötsligt var framme. Här är vår syster som var och arbetade vid Riket Salen. Det är en stark kvinna du har framför dig på skärmen. Det syntes lång väg att hon var van vid att jobba hårt. Efter att ha arbetat färdigt, så gick hon hem och bytte om till mötet som väntade.
Här har vi April, som pratade lite med de döva innan mötet började. (Vi var där för att kretsparet skulle undersöka hur många döva som fanns i området.) Ordet hade spridit sig att vi skulle komma, så därför kom det fler än vad vi hade vågat hoppas på. Bara där blev vi rörda! Mötet hölls på Tonga (ett språk i Malawi) och blev översatt av Uriel till malawianskt teckenspråk. Under första sången stod jag längst bak och filmade. Att höra vännerna sjunga högt i stämmor, utan musik, fick hjärtat mitt att känna lite extra. Det dröjde inte många sekunder förrän jag blev rörd till tårar. Där stod jag och kände. Tänk att man kan resa i näst in till en vecka (Skåne-Västerås- Arlanda- Addis Abeba- Lilongwe- Mzuzu- Chintetche), åka långt ut på afrikanska slätten, hitta en liten Riket Sal, full med trogna vänner som sjunger precis samma sånger som vi gör hemma i Svenne-land..?
Är det inte mäktigt, så säg? Tänk att man kan vara på en helt annan plats på jordklotet, men ändå känna samma enhet och kärlek..? Det var ett oförglömligt ögonblick.
Och här har vi Tant Elin som inte kan låta bli att bära omkring på alla små söta barn...
(Till Sabina: Jag blir utklassad i "arga leken" till och med här... Kanske jag kan lära mig ett och annat av dessa barn..?)
Efter mötet stannade vi länge och pratade med alla vänner. Många som jag pratade med var med under den mycket svåra förföljelsen som varade i över 20 år.
En liten sötbit!
En broder som varit trogen under många år. Också en sötbit! :)
Den här systern blev vid ett tillfälle under förföljelsen så illa misshandlad att hon nästan dog. Det var med nöd och näppe som hon lyckades fly efter det... Jag växte inombords av samtalen jag hade med henne och andra vänner. Jag önskar att ni alla hade kunnat vara med!
Nej, nu ska denna kvinna vila. Snoret gör sig påmint och sängen kallar på mig... Vi hörs!
No comments:
Post a Comment